Sankt Olof - församlingens namnspatron

Olav Haraldsson, mera känd som Sankt Olof, föddes i Norge på slutet av 900-talet. Hans mor hette Åsta och hans far Harald Grenske, en lokal kung och viking som Olof aldrig träffade. Olofs farfar var Harald Hårfagre. Hans mor Åsta gifte om sig med bonden Sigurd Syr, som blev Olofs styvpappa. Olof växte upp på gården men ville bli viking. Vid 12 års ålder seglade han för första gången med ett vikingaskepp. På skeppet fick han smeknamnet kung Olof.

De norska vikingarna var fruktade i hela Europas kusttrakter och drog sig inte för att röva och plundra kyrkor och kloster. Det kristna Europa bad under mitten av 1000-talet en ny bön i helgonlitanian: "A FURORE NORMANORUM LIBERA NOS, DOMINE" (bevara oss, o Gud, från nordmännens raseri). Olof reflekterade kanske aldrig över sitt sätt att leva. Att plundra, röva, döda och ta slavar var en naturlig del i hans kultur. Hans egen mor uppmuntrade honom till detta, ja, hela det norska samhället. Olof gjorde räder i Baltikum, Danmark och England. Under en resa fick han en dröm där en stark och skräckinjagande man pratade med honom och sa: åk tillbaka till Norge. Du skall bli en evinnerlig kung.

Olofs farfar Harald Hårfagre var berömd för att en gång ha enat Norge. Landet var dock återigen splittrat i små kungadömen. Olof återvände nu till Norge med en uppgift: han skulle återigen förena norrmännen i ett rike. Och han skulle vara kung.

Olof seglade i början av 1000-talet tillbaka till Norge men slog på vägen vinterlegär i Normandie, som var ockuperat av danska vikingar varav många inte bara till namnet hade omvänt sig till kristendomen. Det hade också hertig Rickard II, en statsman i Normandie som Olof träffade och som påverkade honom mycket. Under denna vinter besökte Olof för första gången en mässa. Det var i katedralen i Rouen. Den kristna miljön påverkade honom mot en långsam omvändelse. Hans egen asatro ställdes mot Vite Krist, Valhall mot Paradiset och ragnarök mot evigt liv. Han fick lära sig om Påven och biskopar som kämpar i "Guds armé", att budskapet om Vite Krist måste spridas och att alla hade möjlighet att nå Himmelen, också slavar och kvinnor. Olof ville tillslut bli en del av denna armé. Han accepterade den kristna tron och döpte sig i Rouen.

Han fick också höra talas om kung Charlamangne av Frankrike, krönt av Påven Leo III julafton 800. Han var en kung som byggde kyrkor, kloster och skolor och som försvarade dem med svärdet mot barbarism. Olof fick en förebild i sitt uppdrag att ena Norge.

Hösten 1015 återvände Olof till Norge med två skepp, 220 man och mycket vapen. På denna tiden hade i Norge klanen stor betydelse. Det verkar som om många klaner och mindre kungar oblodigt accepterade Olof som överkonung, något som de flesta ansåg ändå tillslut måste komma, bara småkungarna fick regera fritt på sina territorium. Det blev bara några mindre strider innan Olof tillslut nådde sitt mål- kung av Norge.
Olof inriktade sig nu på att kristna Norge. Det verkar som om många hövdingar redan var kristna, något som var modernt speciellt på västkusten. Hedendomen var dock fortfarande stark i inre och östra Norge. De som inte omvände sig hotades att bli av med gods, egendom och livet. Olof missionerade med svärdet och många tvivlade därför på hans helighet.

Till försvar kan sägas att det norska samhället var uppbyggt så att det var ledarna som offrade till asagudarna, de var länken mellan folket och religionen och folket följde och lydde ledarna. Detta sinnelag och denna uppfattning hade även kung Olof. Han kände ansvar inför Gud att folket skulle bli kristnat. Han uppfattade att han stod i en strid, inte mellan människor utan mellan Gud och satan. De präster som följde kung Olof ogillade hans brutala sätt och påpekade att hedningarna skulle omvändas med ord, frivilligt. Kung Olof replikerade att man inte skulle vara vänlig mot helvetets krafter. Idag skulle vi kunna säga att kung Olof var okunnig i sin tro och respekt. Han hade ännu inte helt och fullt förstått Guds vilja.

1023 hade Norge kristnats och en synod med biskopar från England hölls för att etablera en kristen lag, som i flera hundra år kom att kallas Sankt Olofs lag, som mot tidigare gav ett visst skydd för spädbarn och slavar. Lagens huvudsyfte var dock att reglera människornas kristna liv och prästerskapets standard.

Många döptes nu i Norge men få kände till den kristna lagen. Kung Olof reste land och rike runt och läste högt i varje by. Många klaner var emot. Skulle man inte få döda handikappade barn, skulle man bara få ha en fru, skulle biskoparna bestämma i bykyrkorna, skulle slavarna vara fria på söndagarna? Hur skulle det då gå för affärerna? I ditt Här i låg en konflikt. Kung Olof svarade återigen med svärdet. Lagen skulle följas!

Kung Olof ansåg att inför lagen var alla lika. Hövdingarna ansåg att deras klanmedlemmar kunde lyda lagen men inte de själva. De ansåg att kungens rättvisa inte var rättvis. Kung Olof prövade också diplomati. Han gjorde hövdingar till sina vasaller med auktoritet över stora landområden mot att de svor ed mot kungen. Ederna var dock halvhjärtade. Han utsåg då årmän från lägre familjer som skulle skydda bönderna. Hövdingarna såg detta som en aggression. Vid denna tid kom kung Canute av England och Danmark till Norge för att få hövdingarna över på sin sida mot kung Olof. Många ansåg att det var bättre med en kung som levde utomlands så att man fick rå över sig själva. Många vasaller bröt sin ed mot Kung Olof och deserterade till kung Canute. De såg också möjlighet till hämnd mot Kung Olof och hans sätt att bestraffa även klanledare som inte följde lagen. Kung Canute kom med flera skepp till Norge. Många män övergav kung Olof. Han var ensam. Han flydde till Novgorod.

Olof var en kung utan land. Kristendomen i Norge var hotad. Han är paralyserad. Vad är Guds vilja med detta?
Olof mediterade mycket över detta och bad ofta Gud om vägledning. Hela hans sinne inriktade sig allt mer till Gud. Han får en ny dröm där han förstår att det viktigaste för honom är att följa Guds vilja. Segrar eller nederlag är upp till Gud att avgöra. I drömmen får han också en uppmaning av Olav Tryggvasson att återvända till sitt rike.

År 1030 ger han sig ut på sin sista resa, till Stiklestad i Norge. Ryktet har nått före honom och i Norge samlas stora motståndshärar. Olof blir många gånger varnad om vad som väntar men han och hans män är inte rädda. De är glada. Detta är ju Guds vilja. Olof vet att han rider in i döden.

Han har dock ingen dödslängtan. Han rider inte utan vapen eller med nedböjt huvud. Han strider för att vinna. Han har rätten på sin sida. På sin väg vägrar han att bränna byar och stjäla vapen som var vanligt. Han firar mässa för alla som skall dö i striden, både för sina egna och notståndarnas män "för alla skall vi bli frälsta tillsammans".

Natten innan striden drömmer han att han klättrar på en stege till Himmelen. Innan striden lämnar han sig i Guds händer och öde. Hans öde blir döden.

Efter Olofs död ändras inställningen till honom i Norge. Många ser honom som en helig man. Vissa anser, speciellt i Trondheim, att många under skett till följd av hans helighet. Många bad om Olofs förbön i viktiga ämnen. Denna förändring gentemot Olof är mystisk och svårförklarad.

Många som var med i striden i Stiklestad fick dåligt samvete att de dödat kung Olof och ändrade uppfattning om honom. Nederlaget förvandlades till en entusiasm över kung Olof, en entusiasm som spred sig i hela norra Europa.

Redan ett år efter sin död blev han kanoniserad av den lokale biskopen efter inrådan från många människor som kan vittna om under. Kung Olof är ett helgon.
Sankt Olofs kista grävdes nu upp och lades i Sankt Clemenskyrkan ovanför högaltaret. När Nidarosdomen byggdes flyttades den dit.

Olav Haraldsson hade under sitt livs vandring följt en kallelse som började när han var viking. Han hade hela sitt liv svårt med sin omvändelse och helt ta avstånd från sitt vilda liv men när han tillslut under sina sista år insåg vem Gud är lyckades han bli omvänd och lämna hela sitt liv i Guds händer.

Helige Olof, bed för oss

Sankt Olofs minnesdag firas den 29 Juli

(Källa: Müller, B. (1993) Saint Olof. King of Norway. UNKF, distrikt öst.)