Församlingshistoria

Den 16 augusti 1893 döpte en katolsk präst ett barn i Timrå. Barnets mor, en ung tyska, var gift med en svensk sjöman och en av de få katolikerna i Norrland. Närmaste katolska kyrka fanns i Gävle. Dopet var den första kända katolska förrättningen i Sundsvallstrakten efter reformationen.

I början av 1900-talet inflyttade ett hundratal linspinnare från bl.a. Böhmen till Sörforsa i Hälsingland där en linfabrik hade startats. De var katoliker. 1909 uppfördes ett katolskt kapell i Sörforsa. Präster från Gävle reste dit och höll gudstjänst.

I oktober 1925 avdelades Hälsingland och Norrland norr därom till att utgöra en annexförsamling till den katolska församlingen i Gävle och fick namnet "Jesu Hjärta församling". En katolsk präst var sedan 1924 bosatt året om i Sörforsa.

På 1930-talet reste tyska jesiutpräster som bodde i Sörforsa några gånger om året till Sundsvall och firade mässa i en sal i Hantverkarföreningens hus. De flesta deltagarna var utländska katoliker.

På 1940-talet minskades under andra världskriget antalet katoliker till en handfull skara som rymdes i Sörforsaherden Gösta Ponténs när han var på genomresa i Sundsvall. Efter krigets slut anlände polacker till Sundsvall och nu blev det trångt i hotellrummet. Mässorna fick åter förläggas till hantverkarföreningens lokaler. En grupp katoliker övade in Missa de Angelis till gitarr och började drömma om ett eget kapell.

På 1950-talet började saker hända. I Sörforsa krympte antalet församlingsmedlemmar, i Sundsvalls-distriktet växte skaran. Där bodde nu 30 katoliker. Församlingens centrum borde flyttas till Sundsvall!

Hösten 1954 hade den katolske biskopen Johannes Erik Müller äntligen råd att köpa ett inte alltför dyrt, 40 år gammalt trevåningshus vid Nybrogatan 37. I det fanns plats både för en prästbostad och ett kapell. Köpeskillingen uppgick till 80 000 kr. Det kom bidrag från Rom till hälften av beloppet.

Den 1 oktober 1954 överlät biskopen fastigheten till nybildade Sankt Olofs stiftelse som tillträddes fastigheten. Församlingens tyskfödde kyrkoherde, Henrik Grauel, förberedde sin flyttning dit från Sörforsa. Två rum på nedre botten slogs samman och blev kapell med plats för 70 personer. En öppen spis fick vara kvar. Man måste nöja sig med ett provisoriskt altare av trä, men i altarstenen låg reliker av den helige Olofs ben. Evighetslampan placerades i ett stort älghorn som hängdes upp över altaret. Kyrkbänkar övertogs av en synagoga och försågs av den snickarkunnige kyrkoherden med knäfallsbräder. En liten orgel, korsvägstavlor och målade glasfönster fullbordade inredningen.

Den 1 januari 1955 blev "Jesu Hjärta församling" fullvärdig församling och bytte namn till "S:t Olofs församling". Församlingen omfattade samma stora område som förut. Där bodde, såvitt man kände till, 377 katoliker. Sundsvallsregionens katoliker sammanträdde och valde S:t Olofs församlings första kyrkoråd: Jerzy Sobocki, Kjell Wiklund, François Pesle och Sara Bergius.

Den 17 mars 1957 invigde biskop Müller högtidligen kapellet i Sundsvall. Församlingskärnan utgjordes av ett hundratal katoliker i Sundsvallstrakten. Kyrkoherden var ofta på resande fot, nästan hela Norrland var ju hans distrikt.

1964 delades den vidsträckta församlingen. Hälsingland (med Sörforsa) fördes till Gävles församling medan Västerbotten och Norrbotten blev en församling för sig med centrum i Luleå. Kvar blev Medelpad, Ångermanland, Jämtland och Härjedalen – en sjättedel av Sveriges yta.

1965 övertog präster från USA tillhörande oblatorden ansvaret för församlingen med nu 250 katoliker. En annan smak och Andra Vatikankonciliet medförde en renovering av kapellet. Ett enkelt träbord blev altare och ställdes så att prästen under mässan stod vänd mot församlingen, kyrkbänkarna byttes mot stolar och älghornet försvann. I husets källare inreddes en ungdomslokal där också årliga basarer hölls. Sång och ekumeniska sammankomster var andra inslag i församlingslivet.

1968 vann institutionen kyrkoråd insteg i församlingen för alltid. Stiftelsen S:t Olof, som hittills ägt fastigheten vid Nybrogatan 37, överlät denna 1974 till församlingen. Först 1987 började man årligen hålla församlingsstämma..

På 1970-talet bodde omkr. 300 katoliker inom församlingens område. De flesta var välutbildade invandrare från Polen, Tjeckoslavakien, Ungern och Spanien. Mässor firades regelbundet i Sollefteå, Örnsköldsvik och Östersund. I Sundsvall var det mässa varje söndag med 35-40 deltagare, så småningom ökade antalet till 75. Det började bli trångt i kapellet.

1982 bosatte sig tre Josefsystrar i Sundsvall och började verka bland barn och flyktingar i församlingen och att sörja för lokalernas vård.

Den 1 september 1985 tillträdde svenskfödde Göran Degen som kyrkoherde. Då fanns 266 katoliker bokförda som församlingsmedlemmar. 100 av dem deltog regelbundet i mässorna. Kapellet och det lilla kafferummet i Sundsvall fräschades upp. Men mer måste göras, källaren var fuktig. Tyska St. Ansgariuswerk hade de senaste 25 åren bidragit med 250 000 kr. till husets renovering. Hur skulle man fortsätta?

Sommaren 1986 började hundratals flyktingar från Chile placeras i förläggningar i Timrå och Norrfällsviken. En del av dem blev bofasta i församlingen. Det blev ett nytt liv och nytt ansvar för församlingen. Lokalerna i Sundsvall kändes alltmer otillräckliga. Mässa firades nu en gång i månaden i lånade kyrkor på utposterna Härnösand, Kramfors, Örnsköldsvik och Östersund.

Hösten 1986 utlovade bisop Hubertus Brandenburg vid sitt årliga besök i Sundsvall ett bidrag till utbyggnad av kapellet. Varför inte bygga en småkyrka på gården och i stället göra kapellet till församlingssal?

1988 tillsattes en byggnadskommitté (Göran Degen, Luis Costell, Anders Forsslund, Stanislaw Kuma, syster Madeleine, Johan Wanngård och Magda Åström-Warowska) och byggpengar började samlas in under mottot "Många bäckar små". 500 000 kr hoppades man skulle rinna till.

 

Den 30 september 1989 tog biskop Bradenburg första spadtaget till bygget på församlingshusets gård. Då hade de beräknade byggkostnaderna rusat i höjden till 6 miljoner kr. Biskopen räddade situationen genom att åtaga sig att svara för kostnaderna för utanverket. Församlingen samlade vidare till inredningen.

Den 31 december 1989 var antalet församlingsmedlemmar omkring 500, från alla världsdelar. Av dem bodde 300 i Sundsvall-Härnösandsområdet. Därtill kom flyktingar i förläggningar. 29 barn döptes i församlingen detta år.

Den 8 september 1990 invigde biskop Brandenburg kyrkan på församlingshusets gård i Sundsvall med sittplatser för 150 personer. Det hittillsvarande kapellet blev församlingssal, kafferummet blev kök. Ett stort antal församlingsmedlemmar hade hjälpt till med praktiskt arbete under bygget och på det sättet nedbringat byggkostnaderna. Produktionskonstaden för själva kyrkan uppgick till 6 miljoner kr. Församlingen hade samlat ihop 400 000 kr till inredningen.

På palmsöndagen 1993 sände TV för första gången en högmässa från katolska kyrkan i Sundsvall. Sedan flera år tillbaka var det regelbunden undervisning av barn i Sundsvall och på utposterna i anslutning till mässorna i Kramfors, Örnsköldsvik och Östersund. Föreningen Sundsvalls Unga Katoliker hade 35 medlemmar.

Sommaren 1993 slutade Göran Degen sin tjänst som kyrkoherde i församlingen och efterträddes av Zbigniew Golebiewski från Polen. Inom kort visade det sig nödvändigt att lägga in ny isolering och värmeslingor i den nya kyrkan – taket läckte!

1995 visade församlingsstatistiken glädjande siffror: 22 dop, 12 första kommunioner, 11 konfirmander, 3 vigslar. Allt fler katolska familjer från Afrika och Asien började synas i mässorna.

1997 dominerade ekonomiska bekymmer. Endast tio procent av församlingsmedlemmarna betalade frivillig församlingsavgift. Utskickade rundbrev till de 365 hushållen i församlingen medförde inte förväntade penningbidrag. Medel till löpande utgifter måste lånas av katolska biskopsämbetet.

Mars 1999 kom Anders Arborelius som nyvigd katolsk biskop för första gången till församlingen. Han höll föredrag om mystik och andlig vägledning i domkyrkoförsamlingen i Härnösand, följt av en ekumenisk gudstjänst i domkyrkan. Den 19 september invigde han ett nytt altare i kyrkan i Sundsvall.

2000 hölls som vanligt i Sörforsa sommarläger för församlingens barn och ungdomar och reträtter för vuxna. Nybildade Caritas S:t Olof ordnade i Sundsvall latinamerikansk kulturafton och julbasar och började med sopplunch en gång i månaden efter söndagsmässan. I Härnösand togs katolskt initiativ till en ekumenisk korsvägsvandring varje långfredag runt Nattviken med avslutandnde andakt i Härnösands domkyrka.

I september 2000 firades den nya kyrkans 10-årsjubileum med biskop Anders Arborelius, Daniel Adner, Göran Degen, John Schoeberle och Zbigniew Golebiewski.

31 december 2001 flyttade kyrkoherde Zbigniew Golebiewski från Sundsvall och samtidigt gick församlingens mångåriga kanslist Marianne Andersson i pension. Tillförordnad kyrkoherde i församlingen blev George Koorumullumpurayidam från Indien. Församlingsmedlemmar fortsatte att vara behjälpliga med barnundervisning, sång under gudstjänsterna, flyktingkontakter, kontorsgöromål, kyrkkaffe, städning, blomstervård m.m.

Den 1 oktober 2003 inleddes firandet av församlingens femtioårsjubileum med en mässa i Sundsvall vid vilken stiftets generalvikarie Stjepan Biletic var huvudcelebrant och församlingens nystartade hemsida på webben välsignades. Därefter var det gemensam måltid och föredrag av docent Sven-Erik Pernler om Katolksa kyrkan i Norrland under medeltiden. I samband med mässa i Kramfors föreläste Anders Ekenberg från Uppsala om fornkyrkan och den framtida katolska kyrkan i världen i vilken europeerna kommer att utgöra en minoritet.

Hösten 2003 hade församlingen 660 registrerade medlemmar, inkl. barn.

Nedtecknat av Barbro Lindqvist.

 

Se gamla tidningsklipp om församlingen